... Tillbringar vi oräkneliga minuter på morgonen när vi stigit upp och genom hela dagen speglar man sig i reflektionerna ifrån alla glansiga ytor för att ta en sista titt det sista man gör innan man kryper ner i sägen. Allt för att någon gång i, någon vinkel hitta den där personen som är lång, slank, vacker sexig, speciell men inte för speciell och allt det där som media förväntar sig utav en 16 årig tjej, eller?
Håret ska ha den perfekta volymen, färgen och kvalitén det samma med sminket!
Huden tvingas döljas under lager och lager med fontadion och conciler. Kindbennen ska framhävas och alla medel ska tas till för att få fram dom där hundvalpsögonen dessutom ska både håret och make upen hålla samma perfektions level genom dagens 12 timmar och att det regnar och blåser eller att du har 2 stora prov den här dagen är ingen godkänd ursäkt, det är ingen.
Denna principen pågår var eviga dag men ingen märker, ingen förstår, ingen säger det vi vill höra så vi fortsätter och fortsätter att kolla i den där spegeln. Vi byter kläder, vi målar svartare runt ögonen, sprayar de där extra lagret med brun utan sol och vrider och vänder oss framför den där spegeln.Vi tittar, putar, drar in och tittar igen dag ut och dag in, men hon är inte där hon vi förväntar oss att se.
Vi sätter på TVn, går in på datorn och bläddrar i tidningen bara för att få det bekräftat att det är där hon är. Dock inte bara där, vi ser ut över folkmängden i skolan och ser alla som en enda stor paradis chokladask och få det bekräftat att man själv är den likör fyllda lilla pralinen som för det mesta åker med ner i soptunnan om inte någon stackare offrar sig att ta den.
Någon gång kan vi möjligen få en uppmuntrande kommentar av en vänlig själ, men får det oss att glömma den eviga liknelsen med likörpralinen? Absolut, men vi återvänder alltid till den där spegeln för att vrida och vända.
Men hur stor del av vårt liv kommer vi stå där och uggla framför en ljusreflektion, när ska vi slita blicken från allt det media inbillat oss att vi inte är och börja se allt det vi är? Jag vet ärligt talat inte.
Men jag vet att Vi behöver hjälp, hjälp att krossa den där spegeln i tusentals små bitar. För sju års olycka låter i mina öron mindre smärtsamt än en livstid framför den där spegeln.
Kommentera