Att kategorisera året som går känns som en självklarhet vid nyår, nästan som att ta ett kort på sin väl dekorerade julgran och lägga upp på Facebook, det är ju inte jul annars.
I mitt fall var det otroligt svårt att sätta 2013 under en specifik kategori men efter mycket klurande skulle nog sätta det under "insiktens" år!
Jag kan inte säga att det varit varken bra eller dåligt och det är ett år jag aldrig skulle vilja göra om men inte häller ha ogjort för trots många bakslag har jag upplevt helt fantastiska grejer med underbara människor som har gett mig insikt i vad och vem som verkligen betyder något på djupet för mig, MIG och ingen annan.
2013 började faktiskt riktigt bra, jag hade innan nyår överhört en klasskompis till mig som i sommars hade kommit hem ifrån ett år i LA prata med en annan kompis om mitt allt för kära pojkband... Trumvirvel tack... One direction, big chock there, haha.
Så jag lyfte på röven och gick över till den där tjejen som jag annars bara startade en konversation med om det var nödvändigt inte för att jag inte gillade henne utan hon var bara en av dom personerna jag aldrig försökt lära känna, tills nu.
Den konversationen ledde till att bara veckor senare sitta och planera våra dröm så som man gör med sin livslånga barndomsvän, det var som att gå på dagis igen!
Vi alla vet ju hur barn kan leka med någon dom träffat för 10 minuter sedan som om det var deras bästa vän. Tyvärr brukar det vara en egenskap som vi växer ifrån allt för snabbt och jag trodde den egenskapen var bortblåst för längesedan, men jag blev bevisad motsatsen.
Vi kunde inte ha tajmat våran vänskap bättre än att våra fem favorit killar faktiskt skulle ha en konsert i Sverige senare i år och det var ju självklart att vi skulle dit så det ena ledde till det andra och jag tillsammans med min bästa vän och Alice tillsammans med sin bästa vän knödde oss in i en bil och åkte 5 timmar till Stockholm för att uppleva detta.
Så efter tre års väntan (för min del) fick jag tillsammans med 4 personer jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig uppleva något så otroligt surrealistiskt och fruktansvärt fantastiskt!
Att får ha lärt känna dessa människor på ett helt annat sätt en vad jag tidigare har gjort (vi gick alla i samma klass) är något jag inte skulle byta ut mot någonting för hur klysigt det än låter har deras vänskap fått fram en del av mig som var mycket borttappad och saknad, jag är dom evigt tacksam för det.
Men allt gott har ett slut, eller inte nödvändigt ett slut men ett uppehåll!
Sommarens ljusa och varma dagar blev färre och färre och hösten kröp sig på. Hösten betydde en sak, gymnasiet och även då vi alla såg fram i mot förändringen så började vi inse att det kommer att krävas en hel del av oss för att hålla den här vänskapen på den nivån som den tidigare varit på.
Med allt gymnasiet för med sig blev och är det fortfarande svårt att hålla kontakten på samma sätt, speciellt när en flyttat tre timmar bort och en är ute och seglar 10 veckor om året. Jag personligen tog detta som ett hårt slag i magen (även då jag älskar min nya skola och har träffat super härliga människor genom den) jag var lixom inte redo riktigt än att släppa ett litet tag om våran vänskap. Jag har alltid varit rädd för att släppa taget om saker kanske är det för att jag är nostalgiskt lagd eller kanske är det för att det jag tidigare hållit med ett löst grepp har försvunnit från mig.
Men vet ni vad? Ett halv år senare så är mina vänner fortfarande kvar kanske inte alltid så mycket som förut men inget gör mig så lycklig som när vi alla tar oss tid och ses och vi kan sitta och prata och skratta som om vi aldrig spenderat en dag ifrån varandra, det kallar jag vänskap.
Men innan jag "vant" mig vid att inte ha dessa människor runt mig varje dag så var det mörkt, väldigt mörk och det fortsatte vara mörkt tills min kära vän Mathilda kom på iden att jag skulle följa med henne till Stockholm och gå på Olly murs konsert i fryshuset. jag kan nu titta tillbaka på den och konstatera att jag nog aldrig varit så glad och lycklig som jag var där inknöd längst fram tillsammans med Mathilda dansandes till Ollys underbara låtar och skrattandes åt hans otroligt karismatiska scen närvaro. Det var någonstans under hans "i've tried everything" som jag insåg att detta fan är livets liv och detta gör mig så lycklig! Jag är extremt tacksam för att hon drog med mig, för här började jag se ljuset!
Den trippen avslutades i alla fall i Köpenhamn med den mest känslomässiga konserten någonsin, Mike fucking Rosenberg aka passenger (!!!) en artist som jag och Alice tidigare på året upptäkt och rent ut sagt blivit helt in snöade på. Att beskriva känslorna som strömmade genom kroppen när han ber alla att sjunga med till "live's for the living" och det bara är jag, Alice och Mike som hörs i hela arenan och han man ser hur man kollar på oss i ögon vrån och ger oss ett stort leende eller att beskriva skrattet som uppstår när jag tänker tillbaka på hur jag skrek ut "RACIST BLOKS" i försök av att sjunga med men glömer att han innan denna rad tar en sekunds paus vilket resulterar i att min kommentar ekar i hela arenan och han avbryter skrattandes låten och säger " well... There's always that one..." Tänker jag inte ens ge mig in på, för även här insåg jag att detta är livets liv, det blir inte bättre en så här!
Så ska jag sätta 2014 under en kategori behöver jag inte tveka en ända sekund, detta ska bli musikens år... det kan ju inte blir bättre en så!
Kommentera